Norouz

Verkligen intressant inlägg. Tack Siro.

För mig symboliserade alltid Norouz naturens pånyttfödelse då våren kommer. Utan att tidigare ha vetat speciellt mycket om den långa traditionen bakom Norouz har jag alltid haft lätt för att relatera till detta firande. Samtidigt som högskolestudierna började jag att läsa på lite om Norouz och Chaharshambe-souri som alltid fascinerat mig under min uppväxt i Sverige. Firandet av Norouz blir nog än mer speciellt när man studerar filosofin bakom detta firande.

Aktiviteten

Hej!

Verkar inte vara så mycket aktivitet i det här forumet. Vad beror det på? 

Veckans Spalt - Kulturell identitet – varför är det så viktigt?

"Vet man inte vart man kommer ifrån, kan man omöjligen veta vart man är på väg."
 - Babak Rasolzadeh, från lagen om kausalitet.

Kausalitet, lagen om orsak och verkan, är själva kärnan i det jag kallar ödet. Men när det gäller ett mänskligt öde är relationen till människor i ens omgivning, minst lika viktig. Det är det som brukar kallas kulturell identitet.

Kulturell identitet betecknar de olika sätt på vilket människor definierar och positionerar sig själva i ett samhälle vare sig det är ett främmande eller inhemsk miljö för kulturen i fråga. Innan jag går vidare bör begreppet identitet få en djupare förklaring. Med identitet menar jag vår förmåga att göra oss själva till objektet för våra egna tankar - att tänka medvetet kring vår egen person, att forma föreställningar och begrepp kring hur vi är och beter oss, att bedöma våra karaktärsdrag och förmågor, att planera medvetet för framtiden, att oroa oss för hur vi uppfattas av andra människor och att styra vårt eget beteende mot det som vi uppfattar som rätt och riktigt.

Den här förmågan till självreflektion har stor betydelse för vår möjlighet att förstå andra människors beteende. Därmed är den även ytterst vikig i vårt möte med andra kulturer ty den bestämmer utgången i våra existentiella och moraliska beslut.

Forskare inom området brukar säga att det finns två sätt att se på kulturell identitet, ett essentialistiskt och ett konstruktivistiskt. Det essentialistiska perspektivet baseras på ett kulturbegrepp där världen kan delas upp i ett antal homogena och åtskilda kulturer med fasta och oföränderliga värderingar och referensramar. I motsats till essentialismen innebär det konstruktivistiska perspektivet att kulturell identitet är något som hela tiden skapas och omskapas i specifika kontexter (t.ex. sociala eller historiska situationer). Kulturell identitet är, ur detta perspektiv, inte fixerat eller bestämt av ett visst ursprung. Den har inte en grund i en gemensam kulturell essens eller ett gemensamt ursprung, utan skapas i specifika historiska kontexter och genomgår därför ständiga förändringar.

Den konstruktivistiska kulturdefinitionen är det som intresserar mig. Jag anser att, när det gäller en kultur i exil, eller helt enkelt en kulturell minoritet, är omskapandet och samverkan av denna kultur med den rådande, avgörande för individens utveckling. Speciellt om man är ung.

Det vore naivt att tro att iraniers kulturella identitet i Sverige är/kan vara precis och exakt som landsmännens i Iran.

Sådana individer skulle inte klara sig i det nya samhället. Men det vore likväl cyniskt att tro att man förlorar all sin kulturella identitet, bara för att man flyttar till Sverige, även en sådan individ skulle gå under i det nya samhället. Självklart beror utgången i dessa extremfall på individuella livssituationer, men om man ser till majoriteten av Iranska familjer i Sverige är situationerna inte alltför olika; det finns få adopterade iranska barn levandes i Svenska familjer, det finns inte heller ännu en etablerad andra (tredje) generationens "iranier-svenskar" födda i Sverige, så med andra ord är iranier som kulturell grupp fortfarande en distinkt väldefinierad minoritet här.

Enligt min mening främjas individen och familjen som enhet, av ett kulturellt axplock av "det bästa från två världar". Detta är själva förutsättningen för överlevnaden av kultur; där gäller precis samma lagar som för djur och växter: "survival of the fittest", med the fittest menas här förstås de som anpassar sig bäst till den nya miljön.

Men hur långt skall denna "kompromiss", som vissa skulle kalla det, gå? Man kan ju inte kompromissa om sin identitet, eller kan man? Och dessutom skall väl även samhället lära sig anpassa sig något till den nytillkomna kulturella minoritet, vi lever ju trots allt inte i skogen och vi är intelligenta tänkande djur, även om vi är djur! Det senare stämmer; vi får inte glömma att eftersom vi är människor kan vi sätta upp etiska/moraliska lagar för hur även en sammansatt "organism" som ett samhälle utgör, skall bete sig. Men den tidigare frågeställningen om hur långt man ska gå i jakten på fortlevnad, på anpassning och i "axplockningen" av drag från det nya samhällets kultur, är själva kärnan i konstruktivismen.

Här är den andra generationens iranier, där även jag ingår, ett praktexempel (i majoritet) på hur det INTE skall gå till. Jag har bekanta persiska vänner som har i denna jakt på fortlevnad kompromissat med sig själva och om vem dom är. När man exempelvis hela tiden strävar efter att hitta "bra/passande" drag i den svenska kulturen utan att emellanåt framhäva de egenskaper och drag i den persiska kulturen som man anser skulle främja det svenska samhället, eller i alla fall i ens närmaste (svenska)vänskapskrets, så glömmer man på vilka grunder man ansåg de svenska axplocken "passande". Trots allt bör väl konstruktivismen ske åt bägge håll, i alla fall på individnivå, så att man alltid har en dynamisk referensplan. Sker det enkelriktat slutar det med att man slukas av endera kulturen, vilket skulle leda till individens förfall i det nya samhället, då naivisten/cynikern har haft rätt! Detta får inte ske.

Som tidigare fastställts, skiljer vi oss från de andra djuren på planeten, i det faktum att vi har moral och etik. Denna inre känsla av rätt och fel, bra och dåligt är det som bör vägleda oss även i sökandet efter en konstruktivistisk kulturell identitet. Innerst inne vet vi vad som är rätt när man tar till sig nya egenskaper och vanor. Vi vet att det alltid måste råda en balans mellan vad man tycker är rätt och andras tycke. Man kan inte alltid tro och tycka att man själv har rätt; då lider man av hybris. Men man kan inte heller alltid ge efter; då lider man av identitetslöshet.

Tyvärr glömmer vi ofta att aktivt hålla denna balans i kontakt med den svenska kulturen. Detta beror självklart också på bristande kunskaper i den persiska kulturen, men det är ingen ursäkt! I 2000-talets infromationsålder är bristande kunskap aldrig en ursäkt, i något sammanhang. Vi måste istället skylla på en svaghet inom oss alla, en feghet skulle jag vilja påstå, som inte tillåter oss att ägna den tid och energi som krävs för att förstå vår egna kultur. Vi kommer aldrig vara svenskar i den mening att vi har en flerhundraårig svensk kultur i familjen eller uppväxtmiljön, hur mycket vi än anammar den svenska kulturen. Men vi kommer aldrig heller att vara iranier i den mening att vi eller våra barn växer upp i ett persiskt kultur samhälle, hur mycket vi än försöker med det också. Därför måste vi aktivt påminna oss om denna kontrast och dra nytta av den.

Självklart menar jag inte att all persisk kultur är bra kultur, men här måste man tänka på att denna kultur har skapats dynamiskt genom 3000 år av historia – den har rannsakats och "renats" många fler gånger om än yngre kulturer. Men man får inte glömma att all kultur skapas i princip på ett konstruktivistiskt manér; som en vis man en gång sa:

"Ensam är inte stark. Det är först i samverkan och samförstånd med andra som vi finner oss själva och vår identitet, och som vi får styrkan att växa, förstå och bli något utöver djur och människa."

Vi står vi ett viktigt vägskäl, som framtida svensk-iranier inte kommer att uppleva. Ett vägskäl avgörande för de framtida generationernas kulturella identitet. Vi kan antingen se till att våra barn som förmodligen blir mycket klokare och smartare än oss när det gäller synen på kultur, aldrig förlåter oss för att ha gjort vägen till kulturell identitet mycket svårare för dom. Eller så kan vi skapa den nya, konstruktivistiska persiska kulturen, där vi i samförstånd och balans med det svenska samhället varken glömmer vem vi är men inte heller vem vi ska bli!

/Babak Rasolzadeh

No Ruz - Symbolik och tradition

No ruz, Ny dag eller Nyår som Iranier kallar det, är firander av vårdagsjämningen. No Ruz har firats av alla de stora Mesopotanska kulturen. Sumererna, 3000 f.kr, Babylonierna 2000 f.kr, forntida kungadömet Elam i södra Iran 2000 f.kr. Det som vi idag karakteriserar som unikt Persiskt No Ruz firande har firats åtminstone i över 3000 år och har djupa rötter i Zartostriska tron.

Zartostriska tron var den religion som utövades I den forna Persien före islams ankomst för ca 1400 år sedan. Zoroast är mer känd som modersreligionen i området. De välkända koncepten, Himmel, Helvete, Uppståndelse, Messias och Domedagen införlivades för första gången via denna tro - koncept som fortfarande återfinns inom Islam, Judendom och Kristendomens traditioner. För att kunna förstå oss på No Ruz måste vi först förstå oss på Zoroastrians astrologi.

Zoroastrer trodde på två primära krafter. I Zoroasters heliga skrifter, Bundahishn grundaren av skapelsen, kan man läsa att Visdomens Herre, Ljusets Herre, inte var Gud. Han skapade allt de goda och blev därefter Gud. Mörkrets Herre, Angra Mainyu (Ahriman skapade allt det onda och blev den Mörkrets Herre (Engelska ordet "Anger" härrör från Angra Mainyu)

Allt som producerar liv, skyddar och berikar den anses vara god. Detta inkludera alla krafter i naturen som är välgörande för människan. Jord, vatten, himmel, djur och växter. Alla dessa är av godo. Rättvisa, ärlighet, frid, hälsa, skönhet, glädje och lycka anses tillhöra till de goda krafterna. Allt som hotar livet och skapar anarki tillhör Mörkrets Herre. Dessa två världar hade i skapelsens början ingen materiel form men dess väsen var pressenterade. Dessa två världar levde sida vid sida i 3000 år, men totalt separerade från varandra. I slutet av den tredje milleniumet fick den Mörkrets Herre syn på ljuset. I sin illvilja och avund attackerades den goda världen av ondska. Detta var början till allt det onda vi möts av idag.

För skydda sin skapelse skapade Visdomens Herre den materiella världen "Gaeity", Geety i modern persiska. Den materiella världen skapades i sju steg. Den första skapelsen var himlen. Den andra skapelsen var den första oceanen. Jorden var den tredje som placerade mellan himmel och jord. De tre nästkommande skapelserna var prototyper till all livsform, Den första plantan, en tjur som första djur och den förta människan Gayo-maretan (Kiomarth). Både man och kvinna. Den sjunde skapelsen var eld och sol som skapade samtidigt.

Kampen mellan gott och ond fortsätter I 12000 år. Denna tidsepok är uppdelat fyra perioder, vardera på 3000 år. I den sista fasen dyker flera frälsare upp och den sista, Saoshyant, kommer att rädda världen. När frälsaren kommer sker uppståndelsen och vandringen över Chinvat bron (Sarat bron i Koranen) och den sista domen. Frälsaren är även mer känd som Tidens herre (Imam Zaman). För att kunna skydda sin skapelse skapar Visdomens Herre sex heliga andar. Ett för varje skapelse. Khashtra (Sharivar), himlens skyddare, Asha-Vahishta (Ordibehesht) skyddare av elden. Vahu Manah (Bahman) för alla djuren, Haurvatat

(Khordad) skyddare av all vatten, Spenta Armaiti (Esphand) en kvinlig gudinna for att kyssa moder jord och Ameratat (Amurdad) som skyddar  all växlighet. Ahura Mazda själv blev beskyddaren av alla människor och den heliga elden.

Ett problem med den materiella världen var att den inte hade någon form av livscykel. Solen rörde sig inte. Dagar blev aldrig nätter och årstiderna stod still. De tre första formerna av liv offrades. Från plantan föddes frön för alla växligheter. Tjuren producerade alla djuren och från människan kom den första mannen och kvinnan. Resten av mänskligheten skapades av deras union. Livscykeln påbörjades. Solen rörde sig, dagar blev kvällar och nästa dag grydde. Årstiderna ändrades. Detta kallades för No Ruz, första dagen.

Visdomens Herre skapade även skyddsänglar (Forouhras) för alla levande väsen. Alla människor har en så länge de håller sig till den goda kraften.

Zoroaster (Zardosht) skaparen av denna astrology introducerade många festivaler och ritualer av vördnad för de sju skapelserna och de heliga andarna. Dessa festivaler kallas även för Gahambars. Den sjunde festivalen vilket också var den mest utarbetade var No Ruz: Firandet av Visdomens Herre och den heliga elden som sker i vårdagsjämningen.

Den äldsta arkeologiska fynd som påvisar firandet av No Ruz kommer från Achaemenian (Hakhamaneshi). En epok äldre än 2500 år. De skapade den första stora imperiumet i regionen och byggde Persepolis (Takhte Jamshid) i centrala Iran. Denna magnifika palats/tempel förstördes av Alexander den Store 334 F.kr.

Achaemenianer hade fyra stora boningar. En för varje ny säsong. Persepolis var deras vårboning och den plats där de firade No Ruz. Sten karvingar från Persepolis visar Kungen sittande på sin tron som tar emot gåvor från sina undersåtar. Morgonen för vårdagsjämningen användes för religiösa ritualer och böner. Senare på dagen var det festligheter och firandet av det nya året.

Under denna dag skedde även det sakrala giftermålet i palatset. En forntida ritual som var vanligt i Mesopotamien. Kungen spenderade en kväll med en ung kvinna. 

Vad vi idag vet är att No Ruz har sina anor ända tillbaka till den Sassanitiska perioden. De var de sista stora Persiska imperiumet före Islams ankomst.  Deras firande började fem dagar före det nya årets ankomst. Sassaniterna trodde att skyddsänglarna (Fourohars) skulle komma ner till jorden för att besöka sina skyddslingar. En stor vår-rensning genomfördes för att välkomna dem med fester och firande. Brasor tändes på hustaken på kvällstid för att indikera att skyddslingarna var beredda att motta sina skyddsänglar. Detta kallade för Suri festivalen. Vi har fortfarande kvar denna vår-rensnings ritual och firar Shahar-Shambe-Suri.

Brasor tänds och människor hoppar över dessa den sista tisdagen på året. Detta är en reningsritual vilket människan rensar sig från de forna årets motgångar och sjukdomar. Onsdags Suri:n existerade inte innan Islam och är troligen en kombination är flera ritualer för att hålla kvar den Sassanitiska ritualen.

De forna Zoroastrians firade även de första fem dagarna av No Ruz, men det var den sjätte dagen som var den mest viktiga. Denna dag kallades för No Ruze Bozorg och tros vara

Zoroaster födelsedag. Zoroastrians firar fortfarande idag denna dag men den har förlorat sin betydelse för resten av Iranierna. Enligt Sassaniterna firas det nya året i under 21 dagar och den 19.e dagen infaller en ännu större festival.

Moderna Iranier firar No Ruz under 13 dagar. De första dagarna används till att besöka äldre, familjemedlemmar och vänner. Man byter presenter, goda maträtter och sötsaker förtäras. Den sista dagen, den 13:e dagen av den nya månaden lämnar alla människor sina hem för att gå till parker för att fira en dag i naturen. Återigen är denna en kombination av flera ritualer. En stor del av nyårsritualen är att sätta upp en speciell bord med sju specifika artiklar, Haft Sin (Haft chin, sju grödor innan Islam). I forna tider var var och en av dessa objekt en symbol för de sju skapelserna och de sex heliga andarna som skyddade dem.

Idag är dessa ändrade och modifierade men vissa har behållit sin symbolik. Alla sju objekten börjar med bokstaven S; så var inte faller I forna tider. Vete eller korn som symboliserar ny växlighet är fortfarande representerad. Fisk det mest tillgängliga djuret och vatten är representerad. Tända ljus symboliserar elden. Spegel används idag men man har dock inte fastställt dess upphov. Zoroastrians placerar idag det tända ljuset framför spegeln. Vin var alltid pressenterad. Idag är den ersatt av vinäger då alkohol är förbjudet enligt islam. Ägg är den universella symbolen för moderjords fertilitet. Vitlök används för att varna för dåligt omen. Detta är en modern introduktion. Samano, tjock brunaktig deg används fortfarande idag. Det är troligt att Samanon har ersatt Haoma.

Haoma är en örtmix som används i helande syfte. Själva Haoma är en dyrkan i sig med egna ritualer och ceremonier. Denna form av dyrkan genomförs fortfarande idag av Zoroastrer, men har övergetts av Iranier. Mynt symboliserar rikedom och välgång. Frukter och speciellt tillagade måltider är också framdukade.

Man kan ställa sig frågan: Hur har denna tradition överlevt? Precis som Katolicismen försök att tysta ner ockultismen och mysticismen inom kristendomen har Islam under århundrade minimerat och stundtals total förbjuda No Ruz firandet. Orsaken till att Muslimska ledare misslyckats med denna kampanj är festivalens sinneslag. Till skillnad mot muslimska traditioner där död och martyrdom (Eyd-e ghorban) markerar alla de större festivalerna, firar No Ruz Livet själv.

//Sirwan

Ha kul

Hittat en ny sajt , check it out! DET FINNS NUMERA ÄVEN PERSISKA NAMNSDAGAR!!!!!

www.perserna.se

SIS Sport

SIS SPORT

Gruppdiskussion om Iran

Hej! Jag heter Elina Eriksson och jag, tillsammans med min arbetspartner Tomas Folke, gör vårt projektarbete i årskurs 3 på Kungsholmens Gymnasium om Iran. Det handlar mycket om västvärldens kanske snedvridna bild om livet i Iran, om att överbygga fördomar och om hur mycket/litet religionen påverkar människan i sin vardag i Iran.

För att få ett så brett perspektiv som möjligt på situation skulle vi bli oerhört tacksamma för er hjälp. Ni som är intresserade av att delta i en gruppdiskussion (det finns flera diskussionstillfällen) om Iran är extremt välkomna att läsa mer om det och höra av er till mig.

På min sida ska jag försöka lägga upp ett dokument med lite mer information. (Jag är helt ny här så ni får ursäkta om jag inte gör allt rätt!) Vi kommer snart att lägga upp ytterligare ett dokument med mer detaljer om exakt vilka datum och tider som gäller.

Skulle det vara så att en tid inte passar men ni ändå vill delta, hör gärna av er till oss! Vår kontaktinformation finns på dokumenten.

Tack på förhand!