Irans historia

Iran är ett gammalt land med en mycket rik kultur och framträder i historien på 7000 talet före Kristus. Så länge sedan var det som arierna emigrerade till det iranska höglandet. År 1000 före kristus blev Iran ett helt kungadöme och styrdes av storkungen i Medien (nordvästra delen av nuvarande Iran). Mederna var stillsammas med perserna ett krigisk ryttarfolk som utgjorde den västliga grenen av en rad ariska nomadstammar.

Mot slutet av 1000-talet f.Kr. hade dessa stammar flyttat från det centralasiska stäpplandet ner på den av höga berg omgivna högslätt som efter detta folk fick namnet Iran (aryanam= ariernas Land). Redan på 800-talet f.Kr. hade assyrierna under strider i zagrosbergen stött på mediska stamgrupper under ledning av hövdingar och småkungar. Under det nyassyriska rikets storhetstid var de tvungna att hålla sig väl med Assyrienkungen, men på 600-talet f.Kr. framträdde en stor medisk ledare i de centrala Zagrosområdena, Fraortes av deiokidernas släkt. Han blev banerförare för en stor anti-assyrisk rörelse, och under de drygt tjugo åren han var kung (ca 675-653 f.Kr) lyckades han samla alla mederna i Väst-Iran i ett självständigt rike med Ekbatana (det nuvarande Hamadan) som huvudstad.

Efter ett försök till anfall mot Assurbanipals rike år 653 f.Kr, stupade Fraortes på slagfältet och strax därefter drabbades Medien av en ny olycka då stora skytiska grupper norrifrån startade krig. Skyterna var ett ariskt ryttarfolk som var nära besläktat med de folkstammar som tagit Iran i besittning. Och de höll ursprungligen till på de centralasiatiska stäpperna, som varit utgångspunkten för iranska folkvandringen.

Under de båda seklerna efter mitten av 500-talet dominerades Främre Orienten av ett rike man aldrig sett maken till- ett imperium grundat på religiös och kulturell tolerans mot övervunna folkslag. Det var perserriket som under de stora erövrarna Cyros 1. Kambyses 11 och Dareios 1 som kom att täcka hela området från Egypten till västra Indien, medan det i nordväst sträckte sig över Marmarasjön till Thrakien i Europa. Riket var bättre organiserat än något tidigare imperium, men bildade ingen grogrund för någon speciell originell kulturell utveckling. Det stora undantaget var den högtstående iranska religionen, Zarathustrismen. Den betonade motsättningen mellan det goda och det onda i världen, symboliserat av gud och djävulen. Och på så sätt blev den en föregångare till systerreligionerna kristendomen, judendomen och islam.

Det maktbalanssystem som uppstått efter det assyriska rikets sammanbrott rubbades inte som man hade kunnat vänta sig. Istället gick ledarskapet inom storpolitiken kring mitten av 500-talet f.Kr till det persiska folkets härskare" Cyros". Han kom under loppet av en kort tid att uppsluka hela stadssystemet inom området.

I likhet med mederna utgjorde perserna en västlig gren av de ariska nomadfolken på Centralasiens stäpper. De trängde in i Iran mot slutet av 1000-talet f.Kr, och assyriska krigsskildringar visar att de ännu på 800-talet f.Kr höll till i det nordvästiranska området vid Umriasjön. Men senare drog de söderut, och från 600-talet f.Kr bodde de i bergslandet öster om Elam och särskilt i landområdet nordöst om persiska viken, som fick namnet Parsa som nu är känt som Fars.
På 500-talet f.Kr livnärde perserna sig som boskapsskötare och primitiva jordbrukare. Jordbruket utgjorde ryggraden i det parthiska rikets ekonomi. Störta delen av befolkningen fick sin inkomst därifrån . Handeln anges i regel som det parthiska rikets andra väg till ekonomisk blomstring och rikedom. Ingen bestrider att handeln spelade en mycket stor roll i det iranska väldets liv, och att denna handel var en internationell angelägenhet av störa betydelse. Men på grund av sitt hårda liv var de också goda soldater. Perserna var indelade i stammar, som från ca 700 f.Kr var förenade i ett löst länssystem under en kung ur den akemendiska släkten

Penningekonomi
Främre Orienten var sedan perserrikets tid ett område med en relativt utbredd penningekonomi. Mynttillverkning började i Lyduen, som senare införlivades med Persien, och de persiska mynten dareiker (i guld) och sigloi (i silver) hade varit en internationell valuta i århundraden.

Cyros stadsmannakonst
Det var i första hand Cyros I utmärkta persiska och mediska krigare och hans stora begåvning som strateg som möjliggjorde hans framgångsrika erövringspolitik. Men Cyros banade också väg för nya erövringar genom sin ytterst milda behandling av besegrade motståndare. Bl.a. avstod han från att dräpa sina tre huvudmotståndare Astyages, Kroisos och Nabonid utan nöjd sig med att ta makten från dem.

Samma skonsamhet präglade Cyros riksstyre. Han tillät inte bara erövrade folk att bibehålla sina seder och sin religion utan han lät också i stor utsträckning de gamla makthavarna vara kvar mot att de erkände honom som överherre genom att betala tribut och ställa hjälptrupper till hans förfogande. På platser som Babylon och Sardes tillsattes dock persiska ståthållare. Men lika litet som de infödda furstarna fick dessa några detaljerade föreskrifter av perserkungen. De var närmast självständiga lokala härskare som styrde enligt de gamla traditionerna. Som ett led i sin systematiska försoningspolitik drog sig Kyroos inte för att uppmuntra den lokalpatriotism som var speciellt knuten till de olika folkens gudar.

Han sörjde t.ex. för att flera förfallna eller ödelagda tempel runt omkring i riket blev återuppbyggda, något som bl.a. kom judarna till godo. Av och till deltog han också själv i de underkuvade folkens nationella Guddyrkan. Cyros religiösa tolerans var något enastående i Främre Orienten, där erövrarna annars gärna uppträdde som representanter för sina egna gudar och försökte utbreda dyrkandet av dem bland de besegrade folken. Därför betraktades perserkungen också med stor välvilja av sina nya undersåtar och framför allt av prästerna, vilka på grund av det stora religiösa intresset i Främre Orienten var den viktigaste nationella faktorn.

Kambyses erövrar Egypten
Då Cyros I – som med rätta kallas "den store"- dog, tillträdde sonen, Kambyses II (530-522 f.Kr) den persiska tronen. Han började genast förbereda den erövring av Egypten som fadern hade uppskjutit. Det blev en persisk seger, och därefter införlivades hela Egypten snabbt med perserriket. Samtidigt skickade Egyptens grannar i väster, libyerna och den grekiska kolonin Kyrene, sändebud till Kambyses för att meddela honom att de underkastade sig hans överherravälde.

Darejos övertar makten
Sedan Kambyses använt tre år till att kolonisera de inre förhållandena i den nyförvärvade delen av riket, började han hemresan till Persien år 522 f.Kr.På vägen hem fick han veta att hans yngre bror Bardiya gjort uppror mot honom. På Kyros befallning hade Bardiya blivit ståthållare över ett stort främreasiatiskt område, och han hade använt sig av Kambyses långa bortavaro till att låta utropa sig till storkonung och hade fått många anhängare.
Då den barnlöse Kambyses dog kort efter det att han hade mottagit det alarmerande budskapet, blev Bardiya kung över hela det persiska riket. Strax efter föll han emellertid offer för en sammansvärjning av sju högadliga perser. Ledaren för kuppen, den 28- årige Dareios I besteg själv tronen (522-486 f.Kr). Som kung införde Dareios sitt berömda postväsen. Detta var för att upprätta snabba förbindelser mellan centralregeringen och lokalförvaltningen.
Det beskrivs i åttonde boken av Herodotos historieverk om Darejos berömda postväsen.

"Det finns ingenting annat här på jorden som rör sig snabbare än dessa budbärare, som är en persisk uppfinning."

Det berättas att det med bestämda mellanrum finns lika många hästar och män stationerade som det är dagsresor på hela sträckan, d.v.s. en häst och en man per dagsresa. Ingenting kan hejda dessa ridande budbärare; de tillryggalägger sina dagsetapper utan hänsyn till snö eller regn, hetta eller nattmörker.

Den ryttare som tillryggalagt den första sträckan överlämnar sitt budskap till nästa ryttare och denne till den tredje. Så fortsätter det från den ene till den andre liksom facklan vid det stafettlopp som hellenerna springer till Hefaistos ära.

En av de mest kända härskarna, Alexander den store, erövrade hela det persiska riket cirka år 330 före Kristus. I mitten av 200-talet f.Kr.besegrade Iran Alexanders efterträdare och grunden för en iransk stormakt, som kom att bestå i 900 år, förs under Arskidernas och därefter under Sasanidernas dynasti. Iran framstår under denna långa period som en högt civiliserad stormakt, som förmedlade impulser från Asien till Europa och som själv var en mötesplats för kulturer.
 
Med utgångspunkt i traditionerna från Akemenidernas persiska rike vidareutvecklades samhällssystemet. Detta system påverkade i sin tur det kristna romariket och det bysantinska kejsardömet. Inte minst betydelsefullt var det för araberna, som övertog och utnyttjade det över hela sitt välde ända bort till pyreniska halvön. Det var ett möte mellan kulturer vars verkningar än i dag är skönjbar från Indus i öster till Atlanten i väst.

År 640 efter Kristus tog araberna över landet och omvände det från Zarathustras lära till islam. Araberna härskade i 600 år. År 1220 e.Kr erövrade Djingis Khan Iran . Han var en mycket grym härskare, och hade vid sin död makt över hela det centrala Asien. En av rikets största härskare var Abbas den store, som styrde landet år 1586-1628 e.Kr.

Nuvarande Iran
Cirka år 1750 e.Kr blev det en massa inre oroligheter i landet som gjorde att landet inskränktes till sitt nuvarande omfång. Både ryssar och britter hade intressen i landet och rivaliserade sinsemellan, vilket ledde till att shahens makt minskade och landet drabbades av anarki.

1900 talet
1907 delades landet upp i ryska och brittiska intresseområden.1925 gjorde Reza- Khan- Pahlavi med hjälp av Storbritannien en kupp och tog makten som shah av nationalförsamlingen.1941 trängde brittiska och sovjetiska trupper in i Iran. Motsättningarna till shahen gjorde att han tvingades att fly i exil till Mauritsius där han senare dog. Istället kom hans son, Muhammad Reza Pahlavi till tronen.

1951 utnämdes Mossadeq till ledare för nationella fronten. Under Mossadeqs tid utvecklades ett demokratiskt styre i Iran. Mossadeq är mest känd för nationaliseringen av Irans olja som vid den tiden kontrollerades av Storbrittanien. Shahen flydde, men återvände efter att Mossadeq hade störtats med hjälp av USA. Från mitten av 1950- talet initierade shahen ett ekonomiskt och socialt reformprogram som han inte helt lyckades etablera.

1979 bröt den islamiska revolutionen ut med bland annat krav på större självständighet från USA och västvärlden. Shahen gick i landsflykt och Khomeini började regera. Iran utvecklades efter revolutionen till en totalitär religös republik. 

Den långa rivaliteten mellan Iran och Irak utmynnade i ett krig som varade mellan åren 1980-1988. Saddam Hussein, Iraks dåvarande ledare anföll Iran i en tid då den tidigare väldigt shah-trogna armen höll på att upplösas och omorganiseras. Khomeini dog 1989, och efterträddes av Ali Khameni. Den senaste tidens politik i Iran har präglats av långsamma reformer ledda av president Mohammad Khatami. Motsättningar mellan reformsinnade och konservativa politiker har uppstått och kravet på reformer har även utmynnat i omfattande studentprotester. Nu är Khatamis mandatperiod slut och Iran går till nytt presidentval. Presidentvalet har hittills dominerats av konservative kandidater. Kandidater som ställer upp måste godkännas av det konservativa revolutionsgardetunder. Irans andlige ledare väljs inte via allmänna val. Presidenten väljs bland godkända kandidater i allmänna val.