Bland störfiskare och bergsfolk

I norra Iran är klimatet och vyerna mera europeiska. Det är nästan som att komma hem, berättar vårt reportageteam i den avslutande artikeln från sin persiska resa.

När vi passerar krönet på de höga Alborzbergen norr om Teheran förvandlas landskapet.
Därifrån vi kommer är brännande sol, stäpp och öken, nakna berg. Nervägen mot Kaspiska havet är gröna sluttningar, olivlundar, terrasserade odlingar, betande kor och tät, fuktig lövskog.
För en europé och nordbo känns det nästan som att komma hem.

Kaspiska havskusten är Irans Norrland, med svalare och nederbördsrikare klimat. Det är också Irans Medelhavsriviera. Hit kommer Teheranborna över veckoslutet. I bergen finns byar med spelande bäckar, syrerik luft och vandringsstigar. Kusten kantas av badorter och lägenhetshotell.

I nästan hela Iran är vattenbristen ett växande problem. Här är bekymret det motsatta: att vattnet stiger. Kaspiska havet är världens största insjö, den ligger trettio meter under havsnivån, saknar utlopp, vattnet är salt. Och som sagt: det stiger, ingen tycks veta varför.
I Bandar-e Anzali, ett fiskeläge vid kusten, hyr vi en motorbåt med förare, som visar oss runt lagunen.

- Ser ni husgrunden i vattnet där borta? säger han och pekar. För tio år sedan bodde det folk där, och runt huset var odlad mark. Så började vattnet stiga, på tio år steg det med två meter! Sen har det sjunkit lite igen. I framtiden? Vem vet?

Vi lägger till vid en rad ruckliga sjöbodar, nödtorftigt hopspikade pålar, brädstumpar, plåt- och plastskivor. Här håller kustfiskarna till med sina träbåtar och enkla redskap. Ovanpå bodarna är små kojor där de äter och sover mellan fångstturerna när fiskesäsongen är som intensivast. Vi klättrar upp, nervösa att brädorna vi kliver på ska brista, och bjuds in i kojan. På plankgolvet ligger mattor, alla tar av skorna.

Sittande på golvet medan skymningen faller hör vi fiskarna, slitna karlar med knotiga händer, berätta.

En av dem har hört sägas att ryssarna ändrat loppet på sina floder, så att mer vatten rinner ut i Kaspiska havet, det är därför havet stiger. En annan talar om klimatförändringen: isarna i Sibirien smälter. En tredje skyller på skogsavverkningen, som gör att mindre vatten binds i markerna runt sjön.
Jalil Ghasemi Nejad pekar på ett övergivet hus i träskmarken bakom bodarna.

- Där bodde jag förut, men vattnet steg så jag måste flytta.

I Bandar-e Anzali finns den statliga iranska fiskeflottan, stora fartyg som går långt ut till havs och trålar stör. Av rommen görs iransk kaviar som är en viktig exportprodukt.

- De dammsuger sjöbotten på fisk, säger Jalil.
Eftersom storbåtarna är så effektiva minskar fiskbeståndet, därför råder fiskeförbud under vår och sommar, också för kustfiskarna. I den mån de efterlever det.

- Jag har familj att försörja, säger Jalil, och kan inte stå utan inkomst flera månader om året. Vi lever på lägsta möjliga nivå. Vi har inte ens råd med nät och redskap, vi tar lån av fiskhandlarn i basaren, och betalar med leveranser.

Men inget annat liv är tänkbart för Jalil. Han har fiskat hela livet, som hans far före honom.

- Jag gick i land några år, men stod inte ut. En gång fiskare, alltid fiskare. Man rår sig själv.

När vi lämnar kojan har någon spikat dit en brädtrappa, så vi lättare kommer ner i båten. Denna underbara iranska omtänksamhet!

En dryg timmes bilresa upp i bergen ligger byn Masuleh, tryckt mot en bergssluttning så brant att man tror att husen när som helst ska ramla ner. Hela byn är byggd som en trappa. Taket på det undre huset utgör gata och gårdsplan framför huset ovanför. Om nedersta huset faller, faller hela byn. Biltrafik är omöjlig, alla varutransporter sker med skottkärra. Och marken omkring är för brant för att kunna odlas.

En svindlande vacker plats, och helt omöjlig. Hur har denna by hamnat här?

En minnessten vid torget berättar att Masuleh är från 1400-talet. Arkitekturen vittnar om svunnet välstånd - många hus är ståtliga, tre våningar höga, med stora träbalkonger och vackert skurna fönstergaller. Men också nedgången märks: förfallna hus, mest gamla människor. Barn och unga, som det annars vimlar av i Iran, är här lätträknade.
Vi uppsöker tehuset, alltid en pålitlig informationscentral, för att få höra berättelsen om Masuleh. Strax omges vi av ivriga herrar. Livsmedelshandlaren Jahvad Ruhi för ordet.

- Här gick förr handelsrutten mellan Kaspiska havet och städerna på andra sidan bergen. Masuleh var en betydande marknadsplats. Bönderna från kusten kom med ris och olivolja, köpmän från Qasvin och Tabriz, med kryddor, tyger och andra varor. Det fanns en karavanseraj, där de kunde övernatta.

- Min pappa var en av byns stora handelsmän, den sista generationen, han köpte femtio säckar fårost på ett bräde. Så byggdes en ny väg över bergen, och handeln försvann. Själv har jag bara en liten livsmedelsbutik, för byns invånare. Vi är 700, och blir färre. De unga ger sig av. För några år sedan hade vi en jordbävning, det satte fart på utvandringen.
I butiken träffar vi handlarns son, Shoja.

- Jag skulle gärna bo kvar, säger han, här är så vackert. Sex i morse var vi uppe i bergen och sparkade boll, där finns en platå med fotbollsplan. Var hittar jag nåt motsvarande? Men här finns inga jobb. I fjol fick vi hop ett lag och kunde spela mot andra byar, i år är vi för få.

- Men det är svårt med jobb nere vid kusten också, man måste ha kontakter. Till exempel känna nån som jobbar på de statliga fiskeriföretagen, som i sin tur känner nån som känner den som anställer folk. Kontakter och mutor, kanske i tre-fyra led.

Livsmedelshandlarn, hans far och hans son: Masulehs historia speglad i tre generationer.
Nu står hoppet till turismen. Byns kvinnor stickar vantar och sockor, genuint lokalt hantverk. Om Masuleh låg i Europa skulle den invaderas. Men hit kommer mest skolklasser, studentgrupper, teheranare, och enstaka utlänningar. De flesta stannar bara över dagen. Byn har bara ett litet hotell.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=174&a=1321&previousRenderType=1