Isfahan är halva världen

I början av 1600-talet lät shahen bygga sig en ny huvudstad. Till detta blåskimrande smycke har vi nu kommit på vår persiska resa.

Iran är bäst på fredagar, muslimernas söndag. Till och med i Teheran, där bilköerna aldrig upphör, lättar trafiken, avgaserna skingras, luften är lättare att andas. Och parkerna fylls av folk. Familjer kommer lastade med filtar, matkorgar, samovarer, bollar och badmintonracketar, brer ut sig i gräset, äter, umgås. Barnen leker, ungdomar svärmar diskret, studenter diskuterar, stämningen är nästan overkligt vänlig.

Denna fredag är vi i Isfahan. Över Imam Khomeini-torget flyter en ström av folk på väg till fredagsbönen, andra slår sig ner på gräsmattan runt bassängen, i vars ljusblå vatten sol och himmel speglas. Folk hälsar, vill prata, nyfikna, generösa. En ivrig tonårsflicka, Racyieh Mehraby, övertalar sin mamma att bjuda hem oss på kvällen, "ni måste komma!" Vad säger pappa då? "Jag vet att han vill!" Vi stämmer träff utanför en stor supermarket, eftersom bostadsadresser i Iran är svåra att hitta.

Isfahan är halva världen, lyder ett gammalt talesätt. Det betyder att Isfahans skönhet och kulturskatter kan mäta sig med allt som finns i resten av världen. Stoltheten är lätt att förstå. År 1598 gjorde Abbas I, en av Persiens stora regenter, Isfahan till huvudstad. På några få decennier byggde han den stad som står än i dag, och sparade ingen möda.

Torget är 510 meter långt och 165 meter brett, dubbelt så stort som Röda torget i Moskva, omgivet av basarlängor med vackra arkader, med kungliga palatset på ena sidan och kungliga moskén mittemot, guldskimrande.

Huvudgatan Chahar Bagh är fem kilometer lång och 42 meter bred, kantad av fyra rader stora lövträd som ger skugga och svalka. Stenbroarna över den breda Zayandéfloden är upp till 300 meter långa, med tehus i undervåningen.

Ändå är staden intim. Allt är på gångavstånd, husen låga, skalan mänsklig. Och över alltihop reser sig Imammoskéns 48 meter höga minareter och 52 meter höga kupol, helt klädd i blå mosaik, kanske Irans vackraste byggnad.

Iranska moskémosaiker består av några få grundmönster som gång på gång upprepas, vilket skapar harmoni, men ibland också monotoni. Imammoskéens mönster är aldrig helt regelbundna, överallt sker små avvikelser och förskjutningar. Man ser det inte (förrän på nära håll), men ögat känner det omedelbart. Regelbundenheten rör på sig, lever.

Inuti är (som i alla moskéer) nakna stengolv, fönsterlösa ljusgluggar, inte en bild, inte en prydnad. Mosaikens färgprakt nästan försvinner i halvdunklet. Så annorlunda mot våra kristna kyrkor, fyllda av Jesusbilder, altartavlor, målade fönster, kandelabrar, prål! Först känns det ödsligt, efter en stund vilsamt, befriande rent. Men floden är torr! Isfahan är en av de få städer i Iran som har en permanent flod - de flesta vattenfylls bara en kort tid på året, under höstregn och snösmältning.

Men nu sparkar pojkar boll i flodfåran. På brofundamenten, där vattnet skulle forsa muntert, sitter karlar och röker. Vad har hänt?

- Flera torrår i rad, säger värden på tehuset under Khajubron. Ingen snö i bergen på vintrarna, inget regn. Värst är det för bönderna. Det lilla som finns kvar i Zaydanéfloden stängs in i en damm norr om stan, och leds dit det bäst behövs. De säger att sån här torka brukar inträffa vart trettionde år.

En äldre herre protesterar.

- Jag har aldrig sett floden torrlagd! Vi ber till Allah, men han svarar inte. Han är väl missnöjd med oss.

Bakom oss hörs en sång, klagande, hjärtskärande, då och då med en munter sprittning. En gammal man i keps, vit mustasch och sliten kostym står under brovalven och sjunger dikter av Hafez, den persiske 1300-talspoeten. Folk samlas, lyssnar, applåderar.

Abbas Noorbakhsh heter han och berättar om sitt livs bittra ironier. I sin ungdom på femtiotalet, när Mossadeq var premiärminister och till folkets jubel hade nationaliserat de utländska oljebolagen, räddade han en amerikansk kvinna ur en bilolycka.

- Hennes vänner sa att de gärna ville göra något för mig. Några dagar senare störtade amerikanerna Mossadeq.

- År 1979, när revolutionen kom hade jag en cementfabrik, den tog staten ifrån mig. Nu är jag 70 år, mina söner försörjer mig.

I Hafez ser han en själsfrände. "Hafez har lidit mycket, därför skrev han så vackert", det är Abbas poetiska credo. Vad dikterna handlar om - Gud eller vin eller kärlek - bryr han sig inte om. Det viktiga är lidandet, och skönheten, och glädjen att sjunga.

I skymningen återvänder vi till Imamtorget, alltjämt folkfyllt. En ung kvinna kommer springande mot oss, chadoren fladdrar, det är Racyieh och hon lyser av lättnad.

- Åh, jag bad till Gud att jag skulle hitta er innan ni for ut till supermarketen, och så gjorde jag det! Pappa måste arbeta i kväll, men han vill absolut att ni kommer i morgon. Säg att ni kan!

Familjen Mehraby bor ett trerumshus i utkanten av Isfahan. Vi dricker te på golvet, men äter vid sittande bord. Pappa Hossein är åkare, han har en tjugofem år gammal lastbil. Mamma Parvaneh knyter mattor, nästan en knut per kvadratmillimeter, en stor matta tar ett år om hon arbetar fem timmar om dagen. Matthandlaren i basaren betalar fem tusen kronor, men av det ska hon betala ullen.

Tolvårige sonen Mohammad har bara fyra timmars skoldag, från åtta till tolv. Irans befolkning har växt explosivt, från 35 till 62 miljoner på drygt tjugo år, och skolbarnen är så många att de måste läsa i skift. Recyieh går i gymnasiet och tror aldrig hon kommer in på universitetet, konkurrensen är stenhård.

Efter middagen tittar tjocka släkten in, nyfiken på de utländska gästerna. Morfar, morbror, moster, farbröder, kusiner - alla bor grannar. Så är det i Iran. Ett hårt liv, fattigt för många. Men man håller ihop och lever tätt tillsammans.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=174&a=1299&previousRenderType=1