Landet där Gud blev kung

Ayatollornas Iran börjar åter öppna sig för omvärlden. DN:s Åke Lundqvist och Eva Tedesjö berättar i en artikelserie om ett land med rika kulturskatter, dramatiska scenerier och en översvallande gästfrihet. Första reportaget handlar om gravar, kungar och poeter.

Sista kvällen i Shiraz tar vi taxi till hotellet. Chauffören är nyfiken och intresserad. "Var kommer ni från? Vad tycker ni om Iran? Det är en ära för mig att ni besöker mitt land!" Så tillägger han: "Jag hoppas ni har mött den verkliga islam, inte bara den de vill pracka på oss."

I de orden, tycks det oss efter tio dagars rundresa, finns nyckeln till Iran. Den omtänksamma gästvänligheten, som vi överallt möter. Den spontana religiositeten - "den verkliga islam". Kritiken mot regimen, ibland försiktigt inlindad, ibland oförblommerad, ibland ursinnig: "De höga mullorna har en decimeter tyg på huvudet, men ingen hjärna under - idioter!"

Det första vi gör i Iran är att besöka ayatolla Khomeinis grav, vid Behecht-e-Zahra-kyrkogården söder om Teheran. Det var också den första plats Khomeini själv besökte när han i februari 1979 återvände hem, efter femton år i exil, hälsad av miljoner jublande iranier. På kyrkogården knäföll han vid gravarna över de demonstranter som några månader tidigare dödats av shahens polis - den islamska revolutionens första martyrer.

Det var en medveten politisk handling. Graven och martyrskapet rör vid en hjärtpunkt i Irans religiösa kultur. Inför döden, lidandet, offret flödar hängivenhetens källor.

Så även vid Khomeinis begravning sommaren 1989. Från alla håll trängde massorna på, alla ville se, alla ville gråta, alla ville ta på kistan. I tumultet välte likvagnen och den döda kroppen föll ut på marken. En helikopter grep in och flög kistan till kyrkogården.

Över graven reser sig ett jättemausoleum, ett tempel med guldglänsande kupol och förgyllda minareter och en nästan kvadratkilometerstor parkeringsplats. Khomeinis grav, så var det tänkt, skulle bli ett pilgrimsmål för alla iranier och all världens muslimer. Här skulle den islamska revolutionen varje dag hämta ny kraft, ny trosglöd.

Nu, tolv år senare, är parkeringsplatsen tom. Inne i mausoleet rör sig enstaka besökare. Några familjer sitter på golvet och dricker te ur termos, några män ligger utsträckta på rygg och sover, barn åker kana i strumplästen på det glatta stengolvet, ett fåtal kvinnor trycker sig mot gallret kring gravkoret.

På gräsmattorna vid parkeringen sitter ett ensamt ungt par och äter chips. Hon drar sig sedesamt undan när vi närmar oss, det är han som för ordet. Ghaffar heter han, 22 år gammal, årsbarn med revolutionen. Han talar med lågande entusiasm om Khomeini.

- Vi kommer hit ett par gånger i månaden, minst, för att hylla honom. Han räddade oss, han befriade vårt land. Om han hade levat i dag skulle allt ha varit bättre. Inte så många fattiga och arbetslösa.

Men så småningom anar vi att Ghaffars och fästmöns besök vid mausoleet har mer personliga bevekelsegrunder än han först låtsas om. En utflykt till Khomeinis grav är en invändningsfri förevändning för att få vara tillsammans. Och på den tomma gräsmattan är de garanterat ostörda.

- Vi går inte alltid dit in. Vi kan lika gärna hälsa honom härifrån, säger Ghaffar med ett generat leende och bjuder på chips.

Från Teheran kör vi söderut över den iranska högplatån, en ändlös obefolkad halvöken där glesa grässtrån gulnar och soldiset utsuddar ökenbergens nakna konturer vid horisonten. Inte ett träd i sikte, bara vägarnas asfaltsnören som sammanbinder spridda städer och byar.

Åttio mil söder om Teheran, i byn Pasargadae, finns kung Kyros grav. Kyros skapade, på femhundratalet f Kr, det persiska riket, det väldigaste världen dittills skådat - från Libyen i väster till Indien i öster. Graven är placerad på ett tio meter högt fundament av enorma stenblock. Gravkammaren, smäckert rektangulär med brutet tak, liknar ett tempel, rest över en kung som vill vara gud.

Inte långt därifrån vilar Kyros efterträdare, kungarna Dareios och Xerxes, som vi känner från persernas krig mot Grekland, från slagen vid Marathon och Salamis. Deras gravar är insprängda i en lodrät klippvägg, säkert tjugo meter över marken, onåbara för vanliga dödliga, lyfta halvvägs mot himlen. På en relief avbildas Dareios och Ahura Mazda, persernas gud, ett möte mellan jämlikar.

Kyros envälde och Khomeinis islamska republik - det är de två polerna i iransk historia. En kung som gjorde sig till gud, och en ayatolla som gjorde gud till kung.

Några kilometer från Dareios och Xerxes klippgravar reser sig ruinerna av det fornpersiska rikets märkligaste plats: Persepolis, byggt på fem- och fyrahundratalen, nedbränt av Alexander den Store 331 f Kr. Persepolis är en historisk gåta. Det tycks inte ha varit huvudstad - i bevarade dokument är det alltid Susa och Ecbatana (Hamadan) som omtalas, aldrig Persepolis.

Och Persepolis är ingen stad, det är ett palats i megaformat. Den breda entrétrappan med så låga och djupa trappsteg att man tvingas skrida uppför. Portarnas två meter höga tjur- och lejonhuvuden - den som passerar därunder krymper. De höghushöga stenpelarna, som en gång uppbar palatsens tak.

Och relieferna, inhuggna i trappsidorna. mirakulöst välbevarade! Ett tåg av oräkneliga undersåtar på väg att hylla perserkungen med dyrbara gåvor. Det måste vara tusen personer som här detaljerat porträtteras, arkeologerna har på klädedräkterna identifierat mer än tjugo folkslag: egypter, araber, skyter, etiopier, libyer, lydier, kappadokier, jonier, assyrier, fenicier, armenier ...Nästan hela den då kända världen, alla de stora kulturerna är på väg upp för Persepolis trappor, med smycken, tyger, urnor, kameler, lejon, elefanter...

De flesta forskare tycks anse att dessa reliefer avbildar verkliga processioner. Att delegationer från rikets mest avlägsna hörn varje nyår färdades den långa vägen upp till Persepolis bergstrakter, genom hålvägar och trånga pass. Men hur är det möjligt att en så gigantisk, årligen återkommande demonstration av makt och underkastelse aldrig nämns i samtida källor? Är alltsammans symbolik, en härskares dröm om hela världens underkastelse?

Ruinerna vet, men tiger. Tempeltaken har för länge sedan rasat, väggarna fallit, endast de bärande pelarna är kvar. Också de är spruckna och lappade, pensionärer med vårdbehov. Men de står upprätt, omgivna av bara luft, befriade från maktens tyngd och anspråk. I den friheten består alla ruiners skönhet.

Kyros, Dareios och Xerxes var kända för sin religiösa tolerans. De beskattade sina lydfolk, men lät dem behålla sina gudar. I Gamla testamentet är Kyros en ljusgestalt, som befriade judarna ur fångenskapen i Babylon och lät dem återvända till Israel. Sin egen gud, Ahura Mazda, firade perserna vid en årlig fest i Persepolis - kanske var det för dess skull hela Persepolis byggdes.

På en bevarad stentavla säger Xerxes:

"Stor är Ahura Mazda, som skapade denna jord, som skapade himlen, som skapade människan och skänkte henne lyckan, som gjorde Xerxes till kung över många, herre över många." Ahura Mazda lever alltjämt. Zoroastrer kallas hans tillbedjare - efter profeten Zarathustra, zoroastrernas Moses. Hans namn är knutet till zoroastrernas bibel, Avesta, vars äldsta delar är 3.000 år gamla.

Många av Irans zoroastrer bor i ökenstaden Yazd, vars gamla stadsdel alltjämt till stor del är byggd av soltorkat tegel. Här finns ett zoroastertempel, med Ahura Mazdas bild över porten, och de enkla orden: "Tänk väl - Tala väl - Handla väl." Inne i templet brinner en evig eld.

Zoroastrerna vördar elementen: luften, jorden, vattnet, elden. De har aldrig begravt eller bränt sina döda, av rädsla att förorena marken och elden. Sina gravplatser placerade de på nakna ökenberg. Där låg liken tills asfåglar ätit allt köttet. Då kastades benen i en grop.

Utanför Yazd finns två sådana gravborgar, "Tystnadens torn" kallas de. Runtomkring är öken, tystnad, ett dödens landskap - bortsett från stans mopedburna ungdomar som kör i kapp uppför berget.

Men liken är borta. På femtiotalet förbjöds denna begravningssed och ingången till Tystnadens torn murades igen. Fromma zoroastrer smög dit på natten, bröt hål i muren och bar dit sina döda.

Efter några år gav de upp. Nu finns en zoroastrisk kyrkogård nedanför berget, med konventionella gravar. Där möter vi en grupp sörjande kvinnor.

Eller är de sörjande? De är klädda i starka färger, inte de svarta chadorer som iranskor brukar bära vid moskéer och gravplatser. En av kvinnorna låter hucklet falla och blottar sitt svarta hår, i öppet trots mot islamsk lag. De talar högt, skämtar och glammar vid graven. Samtidigt berättar de för oss om den dödes hemska öde. Han var en ung man, taxichaufför, en dag spårlöst försvunnen. Efter flera veckor påträffades liket, i öknen. Någon hade beställt en körning, dödat honom, lämpat av kroppen och stulit bilen.

Men kvinnorna visar ingen sorg. Ahura Mazda skänkte människorna lyckan, står det på Xerxes stentavla. Den regeln lever de efter. Det är en glad religion, också inför döden.

- Vi gråter, säger en av kvinnorna, men avsides, när ingen ser. Här vid graven känner vi den dödes närvaro. Vår gråt skulle vålla honom smärta, det önskar vi inte. Därför tänker vi på honom som levande, och gläds.

Hur är, undrar vi, zoroastrernas situation i det strängt islamska Iran?

- Åh, vi har full frihet! Vi har vårt tempel, till och med en egen skola.

Men de vill ogärna synas på bild, i vart fall inte med ansiktet synligt. "Det är inte lämpligt." Och de uppger inte sina namn.

Vår resa för oss till Shiraz, poeternas stad, Hafez och Sadis stad, parkernas stad, och den mest västerländska av Irans städer tycks det oss, mindre svart i kvinnornas klädsel, ett slags europeisk livlighet, vi nästan väntar oss vin på restaurangerna.

Det finns inte. Men gravar finns.

Shah-e Cheragh-templet är en praktfull helgedom, väggarna är klädda i en mosaik av färgat spegelglas, reflexerna spelar som en ljusorgel i rummet. Och där är tjockt med folk.

Men det är inte skönheten som lockar, utan den heliga graven över Sayed Mir Ahmad, död år 835. Han var yngre bror till imamen Reza, som var profeten Muhammeds svärsons sonsons sonsons sonson - i detta släktskap består hans helighet. Kring gravkoret är en ivrig trängsel, alla vill röra vid det, kyssa det, be böner, hämta kraft ur den dödes närhet.

Allah är gud och Muhammed är hans profet, säger Koranen. En gud och en profet, punkt slut. Iranierna, som är shia-muslimer, tänker annorlunda. De är islams katoliker, tillber sina helgon hellre än sin gud. Otaliga tempel har byggts över shiiternas martyrer och imamer och imamers brorsöner. Vid dessa gravar ger iranierna utlopp för sorg och smärta, hopp och ängslan. De heliga döda är som nära anförvanter - man kan tala öppet med dem.

Utanför Shah-e Cheragh möts vi av ett jätteporträtt av ayatolla Khomeini. Så är det överallt. Khomeinis bild finns på husväggar och affischer, i butiker, restauranger, hotell. Ansiktet är strängt, blicken genomborrande. "Var gång jag ser honom", anförtror oss en iranier, "blir jag lite rädd. Det är det som är avsikten. Att vi ska känna oss övervakade".

Å ena sidan den religiösa kroppsvärmen i Shah-e Cheragh-templet. Å andra sidan Khomeinis kalla stålblick, Det är nog därför det är så tomt kring hans grav.

På kvällen besöker vi Hafez, guds, vinets och kärlekens poet. Det kan inte finnas någon författargrav i världen så älskad som denna. Det är över sex hundra år sedan Hafez dog, men varje dag är här fullt med folk, mest unga människor. Liksom i Shah-e Cheragh-templet står folk i stilla begrundan runt graven, smeker marmorkistan, faller på knä och kysser stenen, går baklänges därifrån, av vördnad inför mästaren. Många sitter och läser, tyst eller högt för varandra.

De läser inte bara Hafez. Nima Taghave berättar att han ska göra en hemsida, på persiska och engelska, om modern iransk poesi, som han anser förbisedd. Han talar med entusiasm om poeten Ashmad Chamloo, död i fjol.

- Han är vår tids Hafez. 50.000 människor följde begravningståget, jag var där. Också vid hans grav kommer folk i framtiden att samlas.

Men Nima, som själv skriver, läser också Hafez.

- Alla författare läser Hafez, för att lära sig skriva bättre. Allt hos Hafez har dubbla bottnar. Han hyllar religionen och kärleken - men håller dem ifrån sig. Han är politisk, samtidigt inte.

Nima jämför Hafez med Milan Kundera, den tjeckiske författaren. Samma lätthet i känslan, samma öppna sinne, samma förmåga att skildra utan att påstå. Hafez, liksom Kundera, låter allt som är vara.

En annan ung man protesterar.

- Allt Hafez skrev bygger på Koranen! I dag, efter revolutionen, ser vi detta tydligare. Hafez är en religiös poet, det är det centrala.

- Visst, säger Nima. Hela Mellanöstern, och särskilt Iran, är en religiös kultur. Vi har starka religiösa känslor. Men religionen måste komma inifrån, den kan inte åläggas någon. Jag läser Hafez som en motståndspoet.

Mörkret faller kring graven. Den lätta kupolen, lyft av smäckra pelare, tycks sväva fritt i luften. Palmerna frasar i kvällsbrisen, blommorna doftar, inifrån tehuset hörs ett stilla sorl av samtal och bubblande vattenpipor.

Det är på vägen från Hafez grav taxichauffören frågar vad vi tycker om Iran. Jo tack, kan vi uppriktigt svara, vi tycker mycket bra om Iran. Vi tycker om värmen, människornas och sommarkvällens värme.

Och jo, vi har mött islam. Både den påprackade och den verkliga.