Hafez i väst

"Detta är en galenskap jag väl känner till, Hafez har ingen like".

Så sa den tyske poeten Goethe, som kände att Hafez var hans tvilling och skrev en dikt till honom, där han kallar Hafez "mystiskt ren". Goethes entusiasm smittade Ralph Waldo Emerson, som på 1800-talet översatte Hafez till engelska. Andra välkända författare som inspirerats av Hafez är Nietzsche, Pusjkin, Turgenjev, Carlyle och Garcia Lorca. Sir Arthur Conan Doyle citerar Hafez i en av sina berättelser om Sherlock Holmes.

Än idag är Hafez den mest älskade av alla persiska poeter. Tillsammans med Koranen är Hafez Divan (samlade dikter) den vanligaste boken i ett iranskt hem och den är mellanösterns mest använda spådomsbok, använd för förutsägelse och visdomsord.

De idag mest kända översättningarna av Hafez till engelska är gjorda av amerikanen Daniel Ladinsky. Ladinsky utgår från Wilberforce översättning av Hafez från 1881. Till skillnad från många andra översättare, har Ladinsky inte försökt att översätta den komplicerade ghazal-metern och han utesluter även många av de namn, idiom och andra kulturella referenser som begränsar förståelsen och försvårar läsningen för västerländska människor. Ladinskys översättningar är tolkningar, där han har destillerat Hafez andemening och poetiska energi.

Lessan-ul-Gheib (arabiska för "den osynliges tunga") är ett av de många tilltalsnamn som Hafez har fått. Hafez verkliga namn var Shams-u-din-Muhammad. Hafez var det skriftnamn han tog sig, vilket betyder "memoreraren" och var titeln på någon som kunde hela Koranen utantill.

Hafez föddes ungefär 1320 och dog 1388 eller 1389 i Shiraz, i södra Iran. Han kom från en fattig familj, men med åren lärde han sig att behärska ämnena för en klassisk medeltida utbildning: koranisk lag och teologi, grammatik, matematik och astronomi. Han blev också en mästare i kaligrafi, vilket under århundradena före tryckkonsten var en mycket avancerad konstform, särskilt i den muslimska kulturen, där föreställande konst var förbjuden enligt religiös lag. Hafez arbetade också som professionell kopist och skrivare. Han studerade de stora persiska poeter som föregått honom: Saadi, Farid-u-din Attar, Jalal-u-din Rumi och andra.

Poesi var en nationell konst i Persien. Än idag kan iranier i alla samhällslager många av de klassiska dikterna utantill och de citeras ständigt. I det medeltida Persien var poesin en konstform som togs på stort allvar och de lokala guvernörerna och furstarna höll sig med egna poeter.

Vid tjugo års ålder var Hafez just en sådan hovpoet. Men när mer rättroget ortodoxa muslimska härskare tog makten och Hafez sattes på "svarta listan", kunde han försörja sig på sin kalligrafi. En av härskarna provocerades så pass mycket av Hafez fria ande att diktaren måste fly från Shiraz. Fyrtioåtta år gammal gick han i självvald exil i Isfahan. Dikterna kom särskilt att handla om hans längtan till Shiraz och efter sin mästare Attar. Under perioden i exil dog såväl hans hustru som hans son. Hans dikter om separation och förlust tros ha tillkommit undre denna tid.

Femtiotvå år gammal återvände Hafez till Shiraz och återfick sin tjänst som lärare. Han blev en berömd mästare och poet och en centralgestalt för studenter och likasinnade. I denna fas, fram till sin död vid sextionio års ålder, skriver han med en auktoritet som hos en mästare som har förenats med sin Gud. Hälften av hans ghazals skrevs under dessa år.

Ghazal är Hafez främsta uttrycksform och han anses vara formens störste mästare. Det är en strikt poetisk form, specifikt persisk, lik den engelska sonetten. Den är rimmad och består vanligtvis av åtta till fjorton rader. Den sista innehåller poetens namn och fungerar som en slags signatur. Rytm och mening samverkar. Ämnet är kärleken, den mänskliga såväl som den gudomliga.

Man tror idag att Hafez skrev närmare 5000 dikter, men merparten av dessa förstördes av religiösa härskare som fann Hafez skriverier misshagliga. Prästerskapet vägrade först att begrava honom, då han ansågs ha skrivit farliga och kätterska verser. Själv sa Hafez: "Är jag en syndare eller ett helgon, vilken ska man välja? Hafez behåller hemligheten till sitt eget mysterium". Idag finns cirka 500 av Hafez dikter bevarade.

Han begravdes av sina studenter vid en av sina favoritplatser; vid foten av ett cypressträd som han själv sägs ha planterat i en rosenträdgård nära Shiraz. Hafez mausoleum är idag en populär vallfärdsort. Den ligger i Mosalla, en vacker trädgård i utkanten av Shiraz.

"Kom", lockar Hafez, denne ojämförlige sammanvävare av det hedonistiska och det andliga, "kom till tavernan och berusa dig med detta gudomliga vin". Hafez är den ivrige guiden som leder oss in i den "Gudomliga komedin" (likt Dante Alighieris "Den gudomliga komedin"). Han själv är komedins författare och han spelar dessutom alla roller: älskaren, lärjungen, mästaren, guiden, Guds röst och poeten. I Hafez extatiska, brunstiga universum finns ingen synd, ingen domedag. Gud dömer inte, han eller hon (som Hafez gärna påpekar), välkomnar människan med humor, oändligt tålamod och erotiskt laddad ömhet. Men skenhelighet och förbjudande askes drabbas hårt av poetens vässade penna. Hafez, en av alla tiders störste och mest poetiskt uttrycksfulla andliga mästare, har inte mycket till övers för etablerad religion:

De Stora religionerna är Skepp, Alla förnuftiga människor jag känner har hoppat Överbord!

För den mer intresserade läsaren av Hafez i väst, och specifikt i Sverige ska det nämnas att det har under mars och april månad pågått en teater/musik-föreställning på Södra Teatern i Stockholm. Föreställningen heter "Ikväll: Guds Taverna – en kväll med Hafez". Föreställningen är uppbyggd av tre komponenter bestående av lika delar historik (Goldman), dans; Aida Foroutan, musik; Behzad Soratgar (som undervisats i instrumentet tar av den store mästaren Mohammad Reza Lotfi)  och Reza Tokhmpash samt skådespeleri; Marika Lagercrantz, allt givet med lika kärleksfull inlevelse. Eller som Anita Goldmann själv säger om Hafez: "Det var kärlek vid första dikten". Och när Marika Lagercrantz på ett smittsamt entusiasmerande humör bedyrar allas vår divina existens som arvtagare av Guds gener och Goldman tar ytterligare en klunk av vinet, så är jag benägen att hålla med.

Den kommer att spelas på Södra Teatern en sista gång den 3:e maj, kl 19. Missa inte Hafez ljus!

Ikväll: Guds taverna serverar orientalisk buffé
blandad med den persiske sufiern och poeten
Hafezs diktstrofer om vikten av själslig frihet.